Finnar påstår ofta, att svenskar har det på något sätt bättre. Så mycket bättre, att lika ofta irriterar det oss. Irritationsnivån beror på området, men idrott kan tänkas som ett klassiskt exempel. Alltid förlorar vi mot dem! Mats Sundin gör målet i sista sekunden!!! ALLTID!!!!!! Vi blir helt vansinniga alltid när det är fråga om oss mot dem. Svenskar tar situationen helt annorlunda och så jäkligt coolt, så som om de skulle själva veta, att de faktiskt är bättre.
Men det är de ju (åtsminstone i någon mån) och det att man vågar säga det högt, är ingenting att skämmas över. Det var inte Sverige som blev ombyggd två gånger under 1900-talet tack vare de två världskrigen. De fick vara i lugn och ro, samt växa och utveckla när vi samtidigt tog lika många steg bakåt.
Det som jag menar innehåller förstås grova generaliseringar och är inte 100% sant, men när det gäller musik så har jag åtminstone över 85% rätt. Enligt min åsikt förstås. Då man tänker på svensk musik som en begrepp, så har svenskar ju en helt unik tradition jämfört med oss, när det gäller att göra poplärmusik. Om jag ville, så skulle jag prata om ABBA, men jag tänker hoppa direkt till år 1995 och till ännu gladare stämningar:
Det som folk kallar för death metal (av olika slag), är någonting som i första hand amerikaner och svenskar har förvaltat för decennier. Vi finnar har ju våra egna flaggskepp, men man kan inte jämföra dem med svenska kolosser som At the Gates, In Flames, Soilwork, Dark Tranquillity, The Haunted, Meshuggah, Arch Enemy, Scar Symmetry etc...Man skulle ju kunna fortsätta listan med diamant efter diamant, men jag tror att bara "Göteborg-skolan" skulle ensamt räcka att slå allt som vi har att erbjuda. Vi har ingenting liknande här, och det som vi har, är ju fullt härmat.
Till slut kommer det ännu några exempel, bara för att det här är min blogg. VM 1995 never forget!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti