JO TACK DET ÄR FINT ATT MAN BLIR PÅMIND!
Jag hatar den finska krapulan så djupt i min själ. Hatar. Jag hatar också musik då när jag har bakfylla. Ju värre bakfylla jag har, desto mera hatar jag musik. Och nu börjar jag låta som en tonåring, så det är bäst att fortsätta och berätta om mina egna tankar gällande en speciell typ av musik, som är faktiskt helt tålbart under det äckliga tillståndet som de mesta ibland har.
När man har krapula så skall musiken man lyssnar på inte vara högljutt. Eller det får nog vara högt, men vad jag menar är att musiken i sig får inte innehålla höga eller skarpa frekvenser som orsakar hjärnblödning. Musiken får inte vara alltför snabbt heller, annars stannar hjärtat då man inte kan följa med vad man lyssnar på. Vad är det sen vad man kan lyssna på utan att man dör både psykiskt och fysiskt? Jo...
Det var några år sedan när jag stötte på en ambient/jazz band från Tyskland: Bohren & der Club of Gore. Alla instrumenter, även trummorna, är sådana som man kan lyssna på även högljutt, för att stämningen i låtarna är så obegripligt lugn och atmosfärrik. Tempo är oftast under 60 bpm, så man begriper varje ton och nyans. Ibland kommer jag att tänka på en av de bästa TV-serierna, Twin Peaks, när jag lyssnar på Bohren & der Club of Gore. Inte för hårt, inte för mjukt. Helt perfekt...
Jag tror att jag måste gå och lägga mig...
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti