Det bästa som finns?

Denna fråga tänker jag på varje gång när jag hör Guthrie Govan spela. En högt respekterad gitarrist enligt andra musiker, men bara en långhårig hippie enligt resten av världen. Den 40-åriga britten är ju ingen superstar så som Steve Vai eller Yngwie Malmsteen, men själva ryktet är ju ingen barometer på talang. Dessutom har Govan inga skivor bakom sig, som skulle kunna räknas som alla tiders klassiker.

Men allt det här menar ingenting, när man söker efter den bästa gitarristen. Gitarrmusik är ingenting som lockar de stora publikerna, tvärtom! En lekman lyssnar inte på gitarrmusik likadant som en som kan kalla sig för gitarrist. Det är fråga om att väckning av känslor, lek med små nyanser, användning av olika tekniker mångsidigt, referenser till andra kända gitarrister...

Man kan säga att andra gitarrister gör vad de kan, men Govan gör vad han vill. Det är absolut inte snabbheten som ensamt innebär, fast han är ju obegripligt snabb och använder speciellt legato bättre än någon annan. Det som gör honom helt unik, är den övernaturliga mångsidigheten av olika stilar han behärskar. Allt från fusion jazz, rock och blues till progressive rock, funk, country och bluegrass. De flesta "kända" gitarristerna behärskar oftast bara sin egen plan som de är bekväma med, men Govan kan byta stil och genre mitt i mellan och oberoende vad resten av bandet spelar.

Att spela gitarr är någonting som ändrar och omformar sig år efter år. Det som Jimi Hendrix gjorde under 60-talet var någonting som ingen annan hade gjort förr, men som är idag någonting som "nästan alla kan spela". Yngwie Malmsteen shockerade hela världen med den blixtsnabba neo-klassiska stilen, men också detta kan konstateras vara "out of date" under 2000-talet. Det som Guthrie Govan gör just nu låter fräscht och lockar fram nyfikenheten. Hans stil kan låta urgammalt år 2020, men idag kan man ärligt säga, att det är fråga om en gitarrist, vars nivå alla försöker uppnå, men bara en promille lyckas göra det.

Heja Sverige!

Finnar påstår ofta, att svenskar har det på något sätt bättre. Så mycket bättre, att lika ofta irriterar det oss. Irritationsnivån beror på området, men idrott kan tänkas som ett klassiskt exempel. Alltid förlorar vi mot dem! Mats Sundin gör målet i sista sekunden!!! ALLTID!!!!!! Vi blir helt vansinniga alltid när det är fråga om oss mot dem. Svenskar tar situationen helt annorlunda och så jäkligt coolt, så som om de skulle själva veta, att de faktiskt är bättre.

Men det är de ju (åtsminstone i någon mån) och det att man vågar säga det högt, är ingenting att skämmas över. Det var inte Sverige som blev ombyggd två gånger under 1900-talet tack vare de två världskrigen. De fick vara i lugn och ro, samt växa och utveckla när vi samtidigt tog lika många steg bakåt.

Det som jag menar innehåller förstås grova generaliseringar och är inte 100% sant, men när det gäller musik så har jag åtminstone över 85% rätt. Enligt min åsikt förstås. Då man tänker på svensk musik som en begrepp, så har svenskar ju en helt unik tradition jämfört med oss, när det gäller att göra poplärmusik. Om jag ville, så skulle jag prata om ABBA, men jag tänker hoppa direkt till år 1995 och till ännu gladare stämningar:

 

Det som folk kallar för death metal (av olika slag), är någonting som i första hand amerikaner och svenskar har förvaltat för decennier. Vi finnar har ju våra egna flaggskepp, men man kan inte jämföra dem med svenska kolosser som At the Gates, In Flames, Soilwork, Dark Tranquillity, The Haunted, Meshuggah, Arch Enemy, Scar Symmetry etc...Man skulle ju kunna fortsätta listan med diamant efter diamant, men jag tror att bara "Göteborg-skolan" skulle ensamt räcka att slå allt som vi har att erbjuda. Vi har ingenting liknande här, och det som vi har, är ju fullt härmat.

Till slut kommer det ännu några exempel, bara för att det här är min blogg. VM 1995 never forget!