Det bästa som finns?

Denna fråga tänker jag på varje gång när jag hör Guthrie Govan spela. En högt respekterad gitarrist enligt andra musiker, men bara en långhårig hippie enligt resten av världen. Den 40-åriga britten är ju ingen superstar så som Steve Vai eller Yngwie Malmsteen, men själva ryktet är ju ingen barometer på talang. Dessutom har Govan inga skivor bakom sig, som skulle kunna räknas som alla tiders klassiker.

Men allt det här menar ingenting, när man söker efter den bästa gitarristen. Gitarrmusik är ingenting som lockar de stora publikerna, tvärtom! En lekman lyssnar inte på gitarrmusik likadant som en som kan kalla sig för gitarrist. Det är fråga om att väckning av känslor, lek med små nyanser, användning av olika tekniker mångsidigt, referenser till andra kända gitarrister...

Man kan säga att andra gitarrister gör vad de kan, men Govan gör vad han vill. Det är absolut inte snabbheten som ensamt innebär, fast han är ju obegripligt snabb och använder speciellt legato bättre än någon annan. Det som gör honom helt unik, är den övernaturliga mångsidigheten av olika stilar han behärskar. Allt från fusion jazz, rock och blues till progressive rock, funk, country och bluegrass. De flesta "kända" gitarristerna behärskar oftast bara sin egen plan som de är bekväma med, men Govan kan byta stil och genre mitt i mellan och oberoende vad resten av bandet spelar.

Att spela gitarr är någonting som ändrar och omformar sig år efter år. Det som Jimi Hendrix gjorde under 60-talet var någonting som ingen annan hade gjort förr, men som är idag någonting som "nästan alla kan spela". Yngwie Malmsteen shockerade hela världen med den blixtsnabba neo-klassiska stilen, men också detta kan konstateras vara "out of date" under 2000-talet. Det som Guthrie Govan gör just nu låter fräscht och lockar fram nyfikenheten. Hans stil kan låta urgammalt år 2020, men idag kan man ärligt säga, att det är fråga om en gitarrist, vars nivå alla försöker uppnå, men bara en promille lyckas göra det.

Heja Sverige!

Finnar påstår ofta, att svenskar har det på något sätt bättre. Så mycket bättre, att lika ofta irriterar det oss. Irritationsnivån beror på området, men idrott kan tänkas som ett klassiskt exempel. Alltid förlorar vi mot dem! Mats Sundin gör målet i sista sekunden!!! ALLTID!!!!!! Vi blir helt vansinniga alltid när det är fråga om oss mot dem. Svenskar tar situationen helt annorlunda och så jäkligt coolt, så som om de skulle själva veta, att de faktiskt är bättre.

Men det är de ju (åtsminstone i någon mån) och det att man vågar säga det högt, är ingenting att skämmas över. Det var inte Sverige som blev ombyggd två gånger under 1900-talet tack vare de två världskrigen. De fick vara i lugn och ro, samt växa och utveckla när vi samtidigt tog lika många steg bakåt.

Det som jag menar innehåller förstås grova generaliseringar och är inte 100% sant, men när det gäller musik så har jag åtminstone över 85% rätt. Enligt min åsikt förstås. Då man tänker på svensk musik som en begrepp, så har svenskar ju en helt unik tradition jämfört med oss, när det gäller att göra poplärmusik. Om jag ville, så skulle jag prata om ABBA, men jag tänker hoppa direkt till år 1995 och till ännu gladare stämningar:

 

Det som folk kallar för death metal (av olika slag), är någonting som i första hand amerikaner och svenskar har förvaltat för decennier. Vi finnar har ju våra egna flaggskepp, men man kan inte jämföra dem med svenska kolosser som At the Gates, In Flames, Soilwork, Dark Tranquillity, The Haunted, Meshuggah, Arch Enemy, Scar Symmetry etc...Man skulle ju kunna fortsätta listan med diamant efter diamant, men jag tror att bara "Göteborg-skolan" skulle ensamt räcka att slå allt som vi har att erbjuda. Vi har ingenting liknande här, och det som vi har, är ju fullt härmat.

Till slut kommer det ännu några exempel, bara för att det här är min blogg. VM 1995 never forget!

 

Förbannad är du, C2H5OH!

"Bakfylla, baksmälla, bakrus, är ett fysiskt och psykiskt tillstånd som följer efter berusning på etanol eller annat berusningsmedel."

JO TACK DET ÄR FINT ATT MAN BLIR PÅMIND!

Jag hatar den finska krapulan så djupt i min själ. Hatar. Jag hatar också musik då när jag har bakfylla. Ju värre bakfylla jag har, desto mera hatar jag musik. Och nu börjar jag låta som en tonåring, så det är bäst att fortsätta och berätta om mina egna tankar gällande en speciell typ av musik, som är faktiskt helt tålbart under det äckliga tillståndet som de mesta ibland har.

När man har krapula så skall musiken man lyssnar på inte vara högljutt. Eller det får nog vara högt, men vad jag menar är att musiken i sig får inte innehålla höga eller skarpa frekvenser som orsakar hjärnblödning. Musiken får inte vara alltför snabbt heller, annars stannar hjärtat då man inte kan följa med vad man lyssnar på. Vad är det sen vad man kan lyssna på utan att man dör både psykiskt och fysiskt? Jo...

Det var några år sedan när jag stötte på en ambient/jazz band från Tyskland: Bohren & der Club of Gore. Alla instrumenter, även trummorna, är sådana som man kan lyssna på även högljutt, för att stämningen i låtarna är så obegripligt lugn och atmosfärrik. Tempo är oftast under 60 bpm, så man begriper varje ton och nyans. Ibland kommer jag att tänka på en av de bästa TV-serierna, Twin Peaks, när jag lyssnar på Bohren & der Club of Gore. Inte för hårt, inte för mjukt. Helt perfekt...

Jag tror att jag måste gå och lägga mig...

Teksturer, teksturer...

"Een kat in de zak kopen", som det holländska folket brukar säga, dvs. att man skall inte köpa grisen i säcken. Eller någonting sånt. Och nu undrar du varför jag började inlägget på holländska och använde mycket, mycket dumt ordspråk? Jag har ingen annan förklaring än att klockan är 2:00 på natten och jag borde gå och lägga mig. Och att veckans skiva har faktiskt ganska mycket att göra med den vackra staten. Landet var det är lika lagligt att röka marijuana som det är att använda träskor.

Textures är ett relativt ung band grundat i Nederländerna år 2001. Enligt min åsikt, så kommer det inte så mycket musik från detta land som skulle vara värt att nämnä. Tillsammans med den mera "lättare" Karnivool, är Textures det bästa som landet har att bjuda. Grundtanken i bandet är en unik sort av progressive metal, och när jag säger progressiv, så är det verkligen PROGRESSIV.

Skivan som jag tänker nu rekommendera är bandets tredje skiva, Silhouettes. Samtidigt är skivan det som man kan börja med, om man blir intresserad av bandet. Skivan har altt som Textures är kända av och det som de gör på denna skiva, gör de så s****s skickligt. Silhouettes är proppfull av fina låtar, vackra melodier, små nyanser (teksturer, heh!), och eleganta byten av takt- och tonarter bara för att nämna några element som gör skivan till en av de bästa inom genren. Synd att sångaren Eric Kalsbeek lämnade bandet efter denna skiva...

Textures - Silhouettes

1. Old Days Born Anew                  
2. The Sun’s Architect
3. Awake
4. Laments of an Icarus
5. One Eye for a Thousand
6. State of Disobedience
7. Storm Warning
8. Messengers
9. To Erase a Lifetime

Det är väldigt svårt att nämna någon favoritlåt, men To Erase a Lifetime är nog väldigt vacker och imponerande:

 














Nästa vecka blir det någonting annat. Hoppas inte holländskt ordspråk!

Den flummiga resan börjar...

Nej men det här känns ju konstigt. Det är faktiskt relativt länge sedan jag har skrivit svenska "på allvar". Om jag kommer ihåg rätt, ryms det mer än fyra år mellan den här stunden och förra gången jag skrev någonting på svenska. Det här känns svårt lika mycket som det känns konstigt. Fingrarna söker rätta tangenter för flera sekunder och jag har ingen aning om texten jag skriver är läsbart eller inte. Så att innan du fortsätter, bör du vara medveten om att jag garanterar ingen njutbar läsupplevelse...

Nu när jag tänker på det, så är det också lika länge sedan jag har skrivit någonting om musik på svenska. Studier i musikvetenskap vid Åbo akademi tycks vara någonting som hände hundra år sedan.

Hur som helst så tänkte jag nu börja mitt äventyr bland det inte så kära andra språket, som alla tycker mer eller mindre frukta. Mina inlägg kommer varje vecka att handla om musik i varierande former: skivor, konsert eller kanske mina egna musikprojekt.

För att också det första inlägget skulle handla om musik i någon mån, bifogar jag veckoslutets låt: